Några få bilder från de senaste (ca) 3 veckorna tagna med andra telefoner än min egen, aka resultatet av att ofrivilligt utsatts för en livsomvändande prövning innefattande en icke fungerande iphonekamera. Vilket kanske (högst troligen) bara är positivt för mig. Det faktum att jag knäppt varken fler eller färre än 12 418 st foton och fångat upp emot ett tusen stunder på film sedan jag skaffade min nuvarande telefon i slutet av 2015 talar liksom för sig själv. Jag kan inte, i den utsträckningen som jag så länge gjort, ägna mig åt att dokumentera näst intill alla sammanhang jag befinner mig i någonsin ever. Eller jo, det kan jag. TRO mig. Men detta sjuka (ja, något sjuka) beteende leder till ett helt annat fokus. Ett helt annat resultat. För stunderna, för dagarna, för livet. De runt omkring säger åt mig, ibland med en leende suck, någon annan gång med allvar i rösten. När jag åter igen står i någon omöjlig ställning, på tå över köksbordet, och vrider och vänder på telefonen eller kameran, letar fokus, och en annan gång knäpper den tjugotredje bilden på precis samma objekt fast från ytterligare en ny vinkel. Maten kallnar. Stunden glider ur mina fingrar.
Det är liksom inte förrän man rent fysiskt inte har möjlighet till att mata ens dokumentationsbehov i samma utsträckning som förut, som insikten om ens vanor och mönster kanske inte är så som man vid närmre eftertanke egentligen vill, når en. Att det kanske är hög tid att istället för att hålla på som man alltid gjort, lite oftare försöka stanna till, insupa nuet, tvinga bort tankarna och behovet att knäppa en bild eller be ens kompis göra det där roliga bara EN gång till så man får med det på snapchat, och bara lämna utrymmet för att låta minnena, och allt som sker, bara förevigas, inom en.
