ÄNNU EN FET TEXT OM SAKER SOM FÖRSIGÅR I MIN HJÄRNA

Klockan är 07.04 och jag sitter på bussen på väg till skolan. Egentligen har jag sovmorgon, och börjar inte förens 9.50 på fredagar men idag har jag och några andra i klassen tagit initiativet att öva vår låt inför en kommande konsert, istället för att sova lite extra.

Som i alla andra vardagliga situationer som jag mött sedan jag flyttade tillbaka till Sverige igen så jämför jag. Och det är en big ass skillnad kan jag ju säga. I de flesta situationer iallafall. Om jag skulle vara i USA nu, eller jag ska nog inte dra hela USA över en kant, men jag ska berätta hur det kunde gå till där jag gick skolan. Jag och ett gäng kompisar skulle öva inför en kommande konsert (precis som idag) efter skoltid, på eftermiddagen någon gång. Killarna i gänget var redan tillbaka på skolan och jag och en tjejkompis kom lite senare. För det är nästan omöjligt att komma i tid med New yorks bussar. De går ofta och kör fort, men busstiderna kan man glömma. Antingen tvingas chaffisen stanna bussen för att folk inte "move to the rear" = folk flyttar inte bakåt = det blir proppfullt med folk vid främre dörren= man kommer inte in på bussen. Eller så är det någon som plankar och hamnar i konflikt med buss-chauffören (ja det hände en gång, kvinnan som hade plankat och chauffören skrek på varandra tvärs över en proppfull buss, 7 på morgonen. Folk suckade högt och kollade klockan medans jag satt och log nöjt för mig själv. Ännu ett New york-moment. Jag älskar. Welcome to a regular day in the states typ.) Men iallafall, jag och min tjejkompis var några minuter sena som sagt. Sedan när vi var framme vid skolan, gick in och kom fram till säkerhetskontrollen så sa en av securityn att vi inte kunde komma in. Hon skulle sluta för dagen och det är strikt förbjudet för elever att vistas i skolans lokaler när det inte är några skol-väktare där. Jahapp.Vi hade visst inte så bra koll och hade tagit för givet att vi kunde repa. Jag försökte förklara att vi verkligen behövde lite tid då det var sista repningen innan konserten. Kanske kunde hon vänta en liten stund så vi kunde köra igenom låten vi hade en gång menade jag. Men hon bara bitchade vidare om skolans säkerhetspolicy och regler efter att jag försökt ignorera lite regler och kompromissa ihop något med min svenska hjärna. Det hände mig ofta, jag ville göra något som inte var tillåtet eller möjligt enligt det som är vanligt där men som för mig med mitt svenska tankesätt är helt självklart. Just säkerhets-frågan har mycket med 9/11-attentatet att göra vet jag, hela USAs tankegångar om säkerhet ändrades helt efter det och nu för tiden tror man att minsta grej är kopplad till al Qaida. Skämt å sido, verkligen. Men det är en så stor skillnad i hur man tänker, vilket jag tycker är ganska intressant trots att jag i just den situationen bara ville dö på hela grejen. säkerhet säkerhet säkerhet.

Trotsatt jag saknar livet där borta så uppskattar jag verkligen känslan av att just nu befinna mig i en buss som är glest på folk och inte skakar på grund av de håliga vägarna. Att inte behöva stå upp hela bussturen och till och med kunna sova en liten stund i det mjuka sätet om jag vill.Sånt uppskattar jag också på ett helt annat sätt nu. Och veta att när jag kommer fram till skolan kommer jag få komma in, vi kommer få öva våra låtar och ingen säkerhetsvakt kommer läxa upp mig med strikta säkerhetsregler. Det är intressant faktiskt hur man kan uppskatta en så vanlig situation så mycket endast för att man vet hur det kan vara i andra situationer på andra ställen i världen. Med bitchiga säkerhetsvakter, proppfyllda bussar och regler min svenska sida inte riktigt förstår.

Gillar

Kommentarer